Politikern och yrket

Industri- och fastighetsmagnaten Fredrik Wilhelm Grönqvist var 47 när han förlänades med titeln kommunalrådet på 1885. Grönqvist var en förtagsam man, med många aktiviter i Helsinfors. Han satt flera år i stadsfullmäktige, och på 1880-talet styrde han huvudstadens tillväxt som medlem i drätselkammaren. Det ansågs vara lämpligt att män ur penningeliten styrde staden. I bästa fall kunde båda vinna.

Ännu år 1917 kan man se, att borgerskapets bästa och förtagsammaste personer var aktiva i stadhuset. Konsul Krogius, bankdirektörerna Norrmen, Honkajuuri, Paasikivi, Schybergson och Öhman, bergsrådet Elvig, direktör Huber, byggmästarna Hongell, Udd och Rousi, direktör von Wright, ingenjörerna Castén, von Frenckell, Stjernvall samt konsul Stockmann hörde till den generationen av beslutsfattare, som vi får tacka för att Helsingfors ser ut som en europeisk metropol. De intresserade sig för stads- och trafikplanering, arkitektur och industriverksamhet.

***

Den politiska kulturen i Finland är äldre än självständigheten. De ledande beslutsfattarna har under olika tider reflekterat samhällets sociala texturer: under kejsartiden kom den styrande eliten från universitetsvärden, i dag kan alla intresserade bli politiskt aktiva. Efter 1917 hade professorerna en stark position i riks- och kommunalpolitik, i utrikesförvaltning och kulturlivet. Utmanaren, arbetarrörelsen, lockade sina aktiva medlemmar från arbetslivet. Yrkeserfarenhet och fackföreningsaktiviteten var en förutsättning för politisk framgång.

Kategorin ”yrkespolitiker” har varit tunn i vårt land. Läser man politikerbiografier, ser man att samma historia upprepar sig. Det var av en slump eller tillfällighet att politiken blev en central syssla. Påverkare på Arkadiabacken är inte enbart partimänniskor, utan förtroendevalda för att representera Finska folket på den lagtima riksdagen (valtiopäivät). Fortfarande har vi den gamla principen kvar: att vara politiker var att få förtroende genom val. Personval bygger på detta.

Vår politiska kultur har ett särdrag, som avspeglar det akademiska livets centrala position. Ungdoms- och studentpolitiken har utbildat hundratals män och kvinnor till kommunal- och rikspolitik. De flesta kända politiker på efterkrigstiden växte till sina uppdrag genom att vara aktiva både i partiet samt skol- och studentpolitiken. Ytterst flitigt användes denna väg av de stora årsklasserna på 1960- och 1970-talet. Då uppstod en kategori av duktiga påverkare som gjorde politik till sin huvudsakliga sysselsättning. I offentligheten fick de smeknamn ”broilers”.

***

Under de senaste veckorna har det diskuterats flitigt i USA och Finland om män och kvinnor med egendom får vara med i politiken. Hänvisar man till historien, kommer Grönqvist-generationens ande snart ram. I ett litet land som Finland har eliten länge varit öppen för ”folket”, och den politiska rekrytering är bred. Det viktiga är vi kan enas om vad som är viktigt i politiken – och tillsammans sträva efter en bättre framtid. 

(HBL 22 I 2017 https://www.hbl.fi/artikel/politikern-och-yrket/)

Vem älskar kommunalpolitik?

Kommunalpolitikens rykte är diffust. Ofta uppfattas den lokala politiken som en arena för fiffel för små kretsar, som enbart delar makt med varandra. Vi har upplevt åbomaffian, Sdp:s och samlingspartiets vapenbrödraaxel i Tammerfors och stadsdirektörsspelet i huvudstaden. I färskt minne i Helsingfors är metrobygget, kampen om generalplanen 2016 och Guggenheim.

***

Ett par år efter att bankdirektör Teuvo Aura (lib.) hade blivit stadsdirektör i Helsingfors år 1968, önskade Kekkonen få honom som stadsminister i en tjänstemannaregering. Aura tvekade med hänvisning till det avtal, som han hade slutit med de politiska grupperna i huvudstaden: inga statliga uppdrag. Presidenten blev rasande och skrek i telefonen: ”Vad f-n är kommunalpolitik, när fosterlandet kallar?”

Kekkonens attityd delas av många. Vad är en kommun? Denna fråga ser man sällan; man utgår ifrån att definitionen är uppenbar. I jämförelse med övriga Europa har kommunerna i Norden en central roll i skötseln av lagstadgade uppgifter och tjänster. I Europa kan man spåra en anglosaxisk, centraliserad och germansk tradition. I det brittiska systemet är kommunerna relativt stora, men saknar autonomi i förhållandet till parlamentet. Av historiska skäl är ett starkt lokalt självstyre typiskt för Tyskland, Österrike och Schweiz. Ett system baserat på Napoeons förvaltning återfinns i länder vars centralförvaltning skapades i början av 1800-talet. De högsta ledande byråkraterna, prefekter och borgmästare, var statens ämbetsmän.

Sverige har en stark forskningstradition gällande kommunalpolitikens historia. Forskarna talar om en ”tyst revolution”. Under några decennier efter år 1945 förverkligades en social revolution på det lokala planet, vilket hjälpte till att stärka välfärdstaten. I Finland har den lokala förvaltningen undersökts främst ur en juridisk, ekonomisk eller administrativ synvinkel.

Men kommunerna måste i allra högsta grad ses som politiska aktörer. Hos oss brukar vi se kommunalval enbart i ett rikspolitiskt sammanhang.  I tv-studion intervjuar man partiordförandena, inte de lokala politiska påverkarna, som sällan är rikspolitiker. De stora politiska motparterna i städerna (sedan 1919) har varit två: den borgerliga linjen med ett starkt kommunalekonomiskt tänkande, och vänstern, som vill stärka kommunens välfärdstjänster. Vänsterns stora mål har traditionellt varit att modernisera lokalförvaltningen. 

***

Nästa vår har vi kommunalval i Finland. Hälsoreformen tar bort en hel del av kommunernas ansvar, men mycket blir kvar. Det kan bli svårt att locka kandidater, och få väljarna till valurnorna. Vi har ett alltför kritiskt förhållande till lokalpolitik. Jag hävdar att kommunalpolitik är den viktigaste formen av politik. Ifall den inte fanns, vem skulle styra kommunerna? Maffian? Stadens största skattebetalare, vilket var vårt system fram till 1919? 

(HBL 18 XII 2015 https://www.hbl.fi/artikel/vem-alskar-kommunalpolitik/)

Föreställningar om staden Helsingfors

En av vår tids mest intressanta frågor är varför vissa städer har framgång och vissa stagnerar. Under de senaste decennierna har många urbana centra lyckats omforma sin identitet, medan andra har misslyckats, avstannat och sjunkit ned i andra kategorier. Nationerna har fått en betydande rival, nämligen metropolernas Europa. De stora länderna konkurrerar inte mera enbart med varandra – även ledande stadsområden deltar i kampen om framgång och välfärd.

Överallt i världen växer städerna och blir symboler för goda ekonomiska framsteg. Många supermetropoler har tagit statens tidigare roll. De bär sitt ansvar för samhällsfred och välgång. Städerna skapar starka sociala och kulturella identiteter, som skiljer sig från de ”nationella” identiteterna. Därför är det inte enbart Helsingfors sak hur huvudstaden kommer att se ut i framtiden. Det berör hela Finland.

För tillfället har vi två fräscha dokument som placerar Helsingfors i ett större sammanhang. I åratal har tjänstemännen funderat på att skapa ”ett varumärke för Helsingfors – inte en reklamslogan, utan en berättelse som är lika stor som helsingforsarna”. Det gäller Brand New Helsinki, ett marknadsföringsarbete vars grundpelare godkändes i början av sommaren. Vi har också fått en Helsingforsberättelse under devisen ”Helsingfors är en större story”. Det varumärkeskoncept som valdes ut talar om ”One Hel of an impact”.

Denna sats är inte tänkt att vara en slogan utan skall beskriva en attityd, att tänka modigt. Tänka stort gjorde man under generalplansarbetet. Helsingfors generalplan 2016, som nyss godkändes av fullmäktige, formar vår föreställning om vad som är önskvärt eller icke-önskvärt i framtiden. Denna generalplan har en nationell betydelse, eftersom befolkningsprognosen är en utmaning för hela landet. Faktaunderlaget är tydligt och talar för en fortsatt urbanisering av Finland.

Att ”generalplanera” väcker starka känslor. Det blir många nya bostadsområden och de gamla stadsdelarna fylls med nya byggnader. Generalplanen har under de senaste veckorna använts i identitetskonstruktionen för att förmedla föreställningen om en ideal framtidsstad. Planeraren och politikerna vill skapa en storstadsidentitet, som är tilltalande både i Finland och utomlands.

Det här med identiteter har blivit en viktig faktor i all stadspolitisk diskussion. Vi vet att stadsidentiteten konstrueras av den materiella staden och att staden som ett planerat fenomen skapar mening. I verkligheten finns det i den urbana miljön flera stadsidentiteter, och meningarna går isär vad som är centralt för en urban trivsel för närvarande och i framtiden.

I realiteten kommer maktspelet kring identiteter att konstrueras och omkonstrueras hela tiden för att anpassas till tid och rum. Konflikter finns; många av oss vill inte att närmiljön eller nyss nämnda tid-rum förändras. Generalplanen är ett sätt att legitimera en framtidsuppfattning som är baserad på en kontinuerlig förändring och modernisering.

Generalplanen och marknadsföringsdokumentet är också ett sätt att legitimera ett administrativt maktutövande. Generalplanen är skapad av de ledande institutionerna, stadsplanerare och politiker, inte av stadens invånare. Generalplanen och Brand New Helsinki visar vägen mot de globala förebilderna; Helsingfors vill samtidigt vara Vancouver, Hong Kong och New York. Stadsborna talar för att bevara närmiljön, naturen och kulturarvet. De vill se i sin stad spår av London (grönområden och kulturarvet), Stockholm (folkhemmet) och Berlin (trevnaden).

Val och avslag är nödvändiga. Samtliga framgångsrika städer i världen bygger sin identitet på en stark historiebild. Det är viktigt att möjligast många i Helsingfors kan dela en likadan uppfattning om balansen mellan kontinuitet och förändring. Annars blir konflikterna vardag.

(HBL 13 XI 2016 https://www.hbl.fi/artikel/forestallningar-om-staden-helsingfors/)